Har inte bloggat på ett par dagar nu, vilket ni nog har märkt. För jag ser att ni trots allt har varit inne och kikat.

Så ja, vad har hänt dom senaste dagarna..
Emelie har nu lämnat oss här i kalla Sverige för att spendera två år av sitt liv i Kalifornien/USA. Hon kommer givetvis hem vid Jul så då får vi träffa henne igen. Dessutom så ska vi verkligen verkligen försöka att hälsa på henne. Vore inte helt fel.

Efter att Emelie åkt så var jag med Himer och Mickis, och sen kom dessutom Anton hem från Grekland så vi har hunnit träffa honom med:) Trevligt!
Livet har alltså rullat på kanon bra dom senaste dagarna.. Men som vanligt när allt känns bra så ska allt rasa i hop lika snabbt.

Livet sviker och den här gången ser jag ingen lösning på det. Det finns bara inte. Jag har kört fast.
Psyket tar över och man gräver ner sig i en mörk grop och vill aldrig mer visa sig.
När man mår så här dåligt så är det inte bara en sak som man tänker på, inte för min del iallafall. Allt negativt dyker upp i huvudet och plötsligt så fick man tusen andra dåliga saker att tänka på också.
Allt förstoras så mycket när psyket står på noll. Allt blir så mycket värre, men ingenting blir värre än det här. Ingenting. Jag gör allt jag kan, vad som helst för att det ska lösa sig.
Jag vet bara inte hur det skulle kunna lösa sig, jag vet bara att om det inte gör det så skiter jag i allt. Jag ger upp då. Eller så känns det nu iallafall.. I slutändan så löser det sig väl iallafall men absolut inte på ett sätt som jag kommer att uppskatta. Utan det kommer snarare att dra mig ännu längre ner mot botten. Om det nu går.

Jag kan bara vara glad för en sak just nu och det är för att jag har en helt underbar familj och dom finaste vännerna man kan ha. Breathing your love!