Jag hade tänkt bespara er inlägg som detta just utav den anledningen att det finns personer som jag inte vill ska läsa det här. Men who gives a fuck egentligen. Jag är bara människa.

Jag tänker så mycket nu för tiden så att jag blir tokig snart. Har lust att ge mig själv en fet käftsmäll för det är väl egentligen vad jag skulle behöva, men det vore ju nästan ännu sorgligare om jag satt här och slog mig själv. Som om mitt sentimentala jag inte är illa nog.

Tror ni att alla 7 miljarder människor på den här planeten kommer att få uppleva ren kärlek? Tror ni att det finns en soulmate för varenda liten själ där ute? Jag tror det. Men vem fan är så blåögd egentligen? Det är klart att det finns folk som dör utan att ha älskat en annan människa högst utav allt på jorden. Och den tanken ger mig en fråga som följer - Tänk om jag dör i morgon utan att ha fått uppleva riktigt djup jävla kärlek? Att jag ens tänker i dom banorna förklarar väl rätt mycket. Men med alla korten på bordet så måste jag erkänna att jag är rädd för att dö utan att ha upplevt det. Jag letar mig blind efter en soulmate. Jag känner pressen. Speciellt när varenda en utav mina vänner är inne i seriösa förhållanden som kommer hålla i flera år till. I'm the last one standing och det är förjävligt rent ut sagt. Alltid är det något eller någon som sätter en käpp i hjulet.

"And then my soul saw you and i kind of went - Oh there you are, i've been looking for you."
 Jag föll rätt duktigt för dig. Helt i onödan.