Med en grymt jävla härlig spotifylista på högsta volym sitter jag här och tänker. Som vanligt.

Det är kallt ute, mörkt och kallt. Och jag kan inte låta bli att sakna. Sakna närhet och kärlek. Sakna att känna sig sådär extremt omtyckt och behövd.

Hur jävla ont gör det inte att känna hur en nära vän bara försvinner i från en? Längre och längre bort.

Chris Brown - With you spelas och jag får ont i magen. Sväljer gråten. Varför är det så läskigt att visa sig svag? Varför skämms jag? Varför försöka vara någon man inte är? Stört.