Åh nej, är det ända jag kan tänka. Inte en sån här dag. Hatar sådana dagar som den här. En ångestfylld dag. Inte för att det är söndag.. Jag har faktiskt kommit över min söndagsångest nu, ganska bra.
Jag har ångest över allt annat.. Tusen saker som man tänker på.
Nästan så att jag har lite panik.
Just när livet börjar kännas okej, just när det börjar visas att jag faktiskt älskar mitt liv.. Ja då ska skitsaker hända. Och vips så är man tillbaka på ruta 1 igen.

Jag har tänkt mycket idag. Tänkt på personer som jag saknar att ha i mitt liv.

Josefine, min finaste ängel. 15 år tillsammans, right? Jag är här och du är där, två olika liv. Men jag skulle fortfarande offra allt för dig, precis som det har varit sen den dagen du föddes.

Mari och Ida, behöver jag ens säga något? Låt våran relation till varandra tala. Något utav det finaste och starkaste som finns.. Eller fanns? Spelar ingenroll, jag tvekar aldrig på er.

Killen som jag bara träffat två gånger... Varför börjar jag tänka på dig nu? Jo jag saknar nog dig... Kanske dags att ta upp kontakten igen.

Jag saknar månaderna September, Oktober, November, December och Januari. Alla dagar med Jessica, Hannen, Vanessa, Annalisa, Gabi, Johan, Lars, Robin E, Jesper, Robin den bäste och så många fler.


Jag lät detta bli ett tråkigt, känslomässigt, possetivt, negativt, minnesrikt, ångestfyllt inlägg. Sånt behövs också kan jag lova.. Även fast det känns lie tungt.
Nu ska jag publicera detta och låta er mina vänner läsa detta och förstå att ni faktiskt har gjort mig till den jag är idag. Tack!