Jag börjar nu insé att alla mina vänninor har skaffat sig män som dom är helt tokkära i, allihoppa.
Alla är lyckliga och överöser mig med meningar som "Lisaaaaaaaa, han är så jävlaaaaa underbaaaaaaaaar", "Lisaaaaaaaa han är så sjukt jävla bra i sängen också!!!" och "Lisaaaaaa jag är så kär, det är så jävla rättttttttt!!! Lisaaa jag lovar, så jäävla rätt!!!!".

Well, i'm happy for you. Men kvar är då jag.. Singel som alltid. Men jag vet att det inte är någon annans än mitt eget fel. Jag klarar inte av att bli kär. Jag fattar tycke för en person, det pirrar lite i magen, jag blir glad, tänker på mannen i fråga i stort sätt den större delen utav min vakna tid. Men sen tar det stopp. Tvärstopp. Mer än så blir det inte, för allt vänder till det motsatta. Jag tröttnar helt enkelt. Jag lägger aldrig ner garden.
Förjävligt, ja visst. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är tur att det är så. För så som jag har blivit sårad just när det gäller kärlek är det tur att jag ens kan kolla åt killars håll nu för tiden haha. 
Jag kan bara se tillbaka på gamla ex och vad som har hänt, så vet jag att jag kom rätt lindrigt undan känslomässigt. Besvikelse fanns där, men känslor som äcklad och riktigt jävla arg tog över rätt snabbt.
På så sätt kan jag skatta mig lycklig över att ha den förmågan att jag inte har så lätt för att bli kär. Men samtidigt tror jag att när den rätta visar sig så kommer alla dom där känslorna komma på en och samma gång för mig.. Låter sådär töntigt klyschigt, men jag tror faktiskt att det är så.