I torsdags så var jag på möte Ang. Au Pair på Cultural Care's kontor på strandvägen. När jag kom dit så vart jag direkt varmt välkomnad utav Maria som var handledare, hon var en sån härligt öppen människa som pratade på en massa och bad oss att fråga frågor hela tiden, vilket kändes bra. Första delen av mötet så fick vi sitta och kolla på bilder från Marias 1½ år i staterna samtidigt som hon berättade ALLT om Au Pair livet och informerade oss om minsta lilla. Vi gick igenom alla kriterier och ställde frågor om det var nått vi undrade. Efter ca 40 minuter så kom hennes fem kollegor som sedan hjälpte till med intervjuerna. Jag såg genast en tjej som jag tyckte såg vanlig och snäll ut som jag bestämde mig för att bli intervjuad av, så jag väntade tills hon var ledig och reste mig sedan fort upp när hon kom tillbaka så att hon såg att jag ville följa med. Vi gick iväg till en annan byggnad och in på ett ljust litet kontor. Måste jag säga att jag var nervös?
Första delen av intervjun var på svenska och då ställde hon bara alla sorts frågor du kan tänka dig. Allt verkligen. Men framförallt ledfrågor som "Varför vill du bli Au Pair?", "Varför tror du Au Pair jobbet passar dig?", "Vad har du för erfarenhet av barn?" osv. Den andra delen var på engelska och då ställde hon yttligare 20 frågor som liknande dom hon hade ställt på svenska. Allt flöt på skitbra och jag var så svinigt nöjd när jag sedan gick ut ur dörren och började gå mot tunnelbanan. Jag kunde inte sluta le, för jag kände verkligen att jag gjort mitt bästa och visat den absolut bästa sidan utav mig själv.

Den här intervjun har ingenting att göra med om jag får bli Au Pair eller inte (så länge jag inte har en prick i registret eller något) utan det var mer för att få en hint om vem jag är som person. Och somsagt så kändes allt skitbra när jag gick därifrån och nu är jag omöjligt ännu mera taggad på den här upplevelsen. Keep following your dreams people!