Gårkvällen var oslagbar, det går inte att förneka. Rigoletto hade dagen i ära fixat en lila "röda mattan" framför bioentrén, dock så hade dom svarta 3Dbrillor och inte lila, men jag krigade (bokstavligen krigade) till mig ett varsitt lila par till mig och Emilia. Skare va så skare!

Filmen hann inte ens börja innan biografen förvandlades till en konsertlokal. Ni kan lista ut själva vad som händer med ca 940 små JB fans i ett och samma rum. Det var gallskrik och sång igenom hela filmen, men det förbättrade nästan bara upplevelsen då det kändes mer äkta, speciellt eftersom konsertklippen var i 3D. Genom denna mix av Youtube-hyllning, dokumentär och konsertfilm så får man verkligen en grundlig lektion om Justins liv. De jag beundrar med den här människan är hans vilja och att han faktiskt lyckats bli så känd på egen hand genom att göra de som han brinner för - nämligen att sjunga. Han är onekligen en naturbegåvning med en sällsynt självsäkerhet och scennärvaro. Släng inte helt ovetande ur er att han inte har talang för man säljer för fa-an inte slut Madison Square Garden på 22 minuter om man "inte har talang", det är ren fakta.

Jag tycker faktiskt att man ska ta och se den här filmen innan man yttrar sig om JB och hans karriär. Med risk för att låta klyschig så tyckte jag att den gav väldigt mycket och jag tror att den kan bidra till att människor faktiskt fortsätter kämpa för deras drömmar eftersom filmen är ett klart exempel på att de kan löna sig - Never say never.