Som ni ser så kunde man alltså chatta med David efter programet. Jag frågade om han var singel hehe. Jag inkluderade även frågor om programet så tro inte att jag körde helt off topic.
Han svarade att han var singel men trivdes dessvärre med det, då han lägger all sin tid på sporten. Damn it!

Skickade nyss in min anmälan till Cultural Care ang. Au Pair i USA! Det känns så jävla bra ska ni veta. Det är bara ett pyttelitet myrsteg men fortfarande ett myrsteg närmare min dröm. Det som sker nu är att dom kommer skicka en inbjudan till intervju och informationsmöte och ja sen handlar det ju om att greja med den stora ansökan för att bli godkänd som Au Pair. Men nu har jag i alla fall änmält mig och skrivit när jag skulle kunna tänka mig att åka osv. Om allt går vägen och allt blir som jag hoppas så kommer jag iväg i början av 2012, när jag har tagit studenten, jobbat och levt livet lite yttligare här hemma i Sverige.
Men ja, jag ville bara berätta det, att nu har jag tagit ett första steg in i detta och jag håller alla tummar jag äger och har för att det här ska ske!!!

• Jag saknar Rhodos
• Jag kommer aldrig att bli kär
• When nothing goes right..... Go left

Efter att ha youtubat lite klipp på det fina paret ovan så vet jag hur hela den här Clay and Quinn händelsen slutar...... Vill berätta men det vore ju inte så schysst av mig eller hur? Så jag håller tyst.

Vad fan är det för fel på folk?? Det är för mig en ruskig jävla gåta som jag förmodligen aldrig i hela mitt liv kommer att få ett svar på. Men en sak är säker och det är att jag är så jävla trött på er så det finns fan inte.
Jag sitter här och är på riktigt dåligt humör, men känner samtidigt att det inte är värt att ödsla tid på. Istället ska jag försöka tänka posetivt och vara glad. Jag är omringad av så otroligt fina vänner så ni anar inte, och jag uppskattar varje liten sekund med dom. Jag hade tillexempelt en skit mysig kväll igår med Ida och Malin. Trots att vi nästan blev uppätna utav monster, ihjäl skrämda av spöken eller mördade av en psykopat, whatever it was så hade jag en skön kväll tillsammans med två av mina närmsta vänner. Det är sådana där små saker som behövs, inget mer. Och fan vad det uppskattas. Något som inte alls uppskattas lika mycket är att Selena Gomez tar min man JB ifrån mig. Oshysst. But that's life!

Nu ska jag stänga av mitt tankesystem en stund (yeah right...) och istället för att tänka så äckligt mycket så ska jag kolla på film. Inception blir det. Malin sa att man måste vara med varje liten jävla sekund utav allt som händer, så jag ska ta ett par djupa andetag och sen låta all uppmärksamhet gå åt filmen. Peyz out!

I stort sätt den enda bilden på mig från nyår, och den är suddig som in i helvete.
Ibland gåre käpp rätt helt enkelt, what to do.

Jag har inte orken för att skriva ett helt inlägg om detta, så jag leker copycat för en stund och snor det Malin skrev om natten.

"Vi var hemma själva hos Ida igår kväll, trodde vi iallafall. Det började med att Lisa hörde fotsteg på övervåningen, men vi övertygade henne om att det var någon av katterna. Senare när vi låg i Idas föräldrars säng hörde vi konstiga ljud ifrån köket och en kökslucka smällde igen. Det var ingen liten puff från en katt, utan en riktig jävla smäll. Vi var så jävla rädda att vi låg och skakade i sängen. Ingen vågade röra sig och en dryg halvtimme senare så bankade någon på dörren in till sovrummet och Ida och Lisa bokstavligt talat flög in under täcket skrikandes och började tjuta. En kvart senare öppnade någon dörren på glänt och vi var så jävla rädda. Vi vågade inte röra oss ur fläcken och var helt övertygade över att någon var i huset. Vi stängde dörren och Ida försökte få hem hela sin familj kl tre på natten, vilket inte gick. Vi bunkrade upp med alla hårda grejer vi kunde hitta i rummet och la dom över oss i sängen. Böcker, lådor, en sverige flagga med trä skaft, rubbet! Vi tänkte hämta knivar i köket men ingen vågade gå ut ur rummet. Helt ärligt, börjar man tänka i dom banorna är det fan inget skämt längre.
Men eftersom att ingen vågade gå ut ur rummet så låg vi kvar och skakade. Vi försökte lugna oss med barntidningar så Lisa började läsa en häst serie högt för oss ur en Wendy tidning (en häst tidning för småbarn). Någon gång efter fyra somnade vi och det var väl tur det, det var nära att både Ida och Lisa fick en hjärtattack och vad fan hade jag gjort då?
I morse kom vi fram till att antingen var någon där, eller så spökar det. Har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Kändes som om vi var med i en skräckfilm och när som helst skulle en galen mördare komma in och döda oss."

Har inte så mycket att tillägga förutom att jag aldrig i mitt liv varit såhär rädd. På riktigt. Det här var det sjukaste jag varit med om. Det var ingen katt, det sätter jag mitt liv på. Eller nej, inte mitt liv, inte efter en näradödenupplevelse. Jag sätter istället min iphone på att det inte var nån jävla katt. Då borde ni tro mig, haha!